Om

Skrivet år 2002.

Att leva med ett barn som har ADHD.
Jag heter inte Ofelia men kallar mig så på nätet.
Min familj är allt utom en kärnfamilj, men vad är kärnfamilj i dagens samhälle?

Min familj består av mig Ofelia, Mattias 8 år, Macke 7 år, Jessica 3 år och deras "plast" pappa Tommie. Ja, detta är min kärnfamilj.

När Macke började på lekis så började man att misstänka att det kanske fanns en defekt hos honom, som mamma så visste man innerst inne att det kanske stämde men jag kunde inte erkänna det för mig själv,vem vill ha ett barn som kanske har en hjärnskada? Jag gick igenom hela graviditeten ,förlossningen, uppväxten när han hade slagit sig eller ramlat, letade anledningar överallt, men fann inga. Macke fick sin diagnos ADHD med inriktningen impulsiv och hyperaktiv året 2002.

Vägen till att försöka förstå sitt barn har varit mycket svårt. Sommaren år 2002 var nog det jobbigast period i hela mitt liv, att se Macke få sina utbrott , slåss, spydde galla över mig med dom mest vidrigaste orden som fanns.

Kommer ihåg två gånger då han vart väldigt självdestruktiv, ena gången stod han med en vass kniv mot magen och sa att han skulle göra sig illa, kände hur paniken började växa inom mig, försökte att tala med honom på ett bra vis, men jag visste ju inte riktigt hur jag skulle hantera sådana situationer. Andra gången så ropade Macke på mig, efter några gånger så gick jag in i hans sovrum, där stod han och såg arg ut, han sa, - Vad är du för mamma som inte kommer på en gång då ditt barn ropar på dig? Jag frågade honom vad som hade hänt, då visade han mig hur han hade hängt persiennsnöret runt halsen, jag kände hur jag började gråta, då bestämde jag mig för att söka hjälp, hjälp för att min son mådde dåligt och för att jag ville försöka att förstå vad som hände i våran familj. Då vid detta tillfället så bodde jag själv med mina barn, hade ingen som helst avlastning.

Det började klarna för mig att det kanske var så att han hade ADHD, jag tvivlade några gånger för att barnläkaren och skolpsykologen hade talat om för mig att stress och ADHD många gånger kan visa samma symtomer hos barn, och där vi bor fanns det mycket rasism runt barnen vid det tillfället och det finns kvar till en viss del än idag, men också så ville jag ju inte erkänna det för mig själv.

Jag vart förtvivlad över att se MIN son må så dåligt men att jag inte förstod honom varför han var som han var, jag sökte hjälp överallt hos psykologer, kuratorer, barnläkaren. Ringde en dag till BUP(barn och ungdoms psykologi) och talade med en psykolog som har haft många ADHD barn ,fick rådet att pröva holding på honom, det var så fruktansvärt att se min egen son bli som besatt, helt vansinnig. Mackes utbrott kunde vara ända upp till 2 tim, ibland fick man ligga på golvet och bara hålla i honom, många gånger kunde jag känna vreden och sorgen komma krypandes i mig, men när jag såg på honom, in i hans svarta ögon så såg jag ju min son, och att försöka att intala sig själv att han inte rår för sina utbrott gjorde så att jag till sist kunde behärska min förtvivlan, en förtvivlan över att ha ett barn som inte är som alla andra, jag älskar ju mitt barn, varför?

Sommaren var het, vi var hemma på gården då barnens låtsas moster ringde och frågade om vi skulle med på semester till Göteborg, jag hade aldrig varit på semester med mina barn, tyckte ju att det var synd men det hade ju varit för Mackes ADHD , jag var rädd att jag inte skulle orka med allt, men jag bestämde att vi skulle med. Vi var 4 mammor 10 barn som packade bilarna och körde många mil till Göteborg, att tillägga, vi tältade med alla barnen, åkte runt, besökte Liseberg mm. Macke hade några utbrott men inte värre än vanligt, tvärsom jag tyckte att det gick riktigt bra. Barnen mös den sommaren.

Macke är inne i en bra period just nu, men jag måste vara medveten om att det kan komma en jobbig period också, Macke äter ingen medicin men det kommer att ev. bli så att han får äta Amfetamin tabletter, men jag tycker att är det medicin som behövs för att han ska må bra? Så varför inte? Han ska ju också orka med sig själv och hans kompisar ska ju våga leka med honom utan att vara rädd för honom.

Jag har börjat att skrivit en dagbok om hur våra dagar kan se ut, den hittar du under dagbok.

En sak vet jag i alla fall, Jag älskar min son, min Macke fast andra i omgivningen kan tycka att han är en jävlig, busig, ouppfostrad, olydig unge. Men dom vet inte hur det är att leva med ett barn som har ADHD.
/Ofelia.

Jag hänvisar er till min dagbok.....